Från FRA till riksdagssvar och ICA?

I dagens AB skingras dimmorna kring nyheten i somras om FRA:s insatser för att förhindra ett planerat politiskt mord. Fradga ger dock en initierad kommentar om detta, som är nog så intressant. Samtidigt tätnar dimmorna kring riksdagsledamöternas sätt att hantera våra enträgna böner om ett svar på våra frågor om FRA. Det förefaller vara så att de stora partierna i riksdagen ingått en uppgörelse om att enskilda ledamöter inte ska svara på medborgarnas frågor varken från enskilda eller från ett nätverk. Detta om frågorna ställs till alla ledamöter i riksdagen.

Det förklarar varför samurajen Anders i vårt nätverk Riksdagssvar fått 3 timmar av Berit Andnors (s) tid istället för de 3 minuter, som det skulle ha tagit henne att svara på våra fem frågor. Det förklarar också det dåliga utfallet för min egen del, där slumpen (fördelning efter bokstavsordning baserat på riksdagsledamöters förnamn) gett mig uppgiften att beveka förhållandevis många moderater att svara på samma frågor och mötts av upplysningen att man inte svarar på enkäter eller undersökningar. För mig, som väljare, är det en oerhört trist läsning, som deras svar hittills bjudit på. Efter ett förhållandevis tufft ”tjatmejl” igår vid lunchtid, har ett par hört av sig. En lovar svar om en vecka och den andre, Göran Pettersson från Norrtälje, tycker sig ha pratat färdigt och menar att ”många av frågorna är tagna ur sitt sammanhang och blir lätt av arten ´har du slutat slå din fru?´". Men, då våra frågor inte utesluter möjligheten att lämna utförliga kommentarer i anslutning till var och en av dem och just därför kan visa det ,som vi är ute efter, d v s glappet mellan oss och våra valda ombud i Sveriges riksdag, fortsätter jag att insistera – sju gånger sjuttio gånger ber jag om hans svar. Anders visar också i dagens inlägg att vår webbplats riksdagssvar.se följs med intresse från visst håll även om svarsfrekvensen kunde vara högre.

Både där och i flera mejl har vi förklarat vår avsikt att med hjälp av några frågor klarlägga vari glappet mellan våra folkvalda och folket består när det gäller FRA. Detta för att underlätta en dialog i saken, innan alla låst sig på ett sätt som gör att vi för en överskådlig tid framöver förhindrar en juste blocköverskridande hantering av saken. En sak, som bara är en av flera sammanhängande, vilka innebär ett allmänt statligt intrång i folkets privata sfär. Om ICA eller någon annan affärskedja kan göra affärer med hjälp av våra köpmönster, vilket bl a DN, SvD och Anita skriver om, är det nog så allvarligt, men att staten ska kunna fiska i floden av trafikdata med hjälp av sökbegrepp baserade på nätumgänge, besöks-, rese- och konsumtionsmönster i kombination med registering av etniskt ursprung, politisk åsikt, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexuell läggning öppnar detta för en utveckling av samhället där öppenhet och tillit ersätts av slutenhet och rädsla.

Riksdagsledamöternas slutenhet och rädsla inför att besvara ett antal frågor är ett tydligt tecken att vi redan är på god väg in i detta. När jag läst om människor, som i mer än ett decennium försökt komma till tals genom att ställa frågor till alla ledamöter, men mötts av enskilda ledamöters tystnad, då är det inte konstigt att allt fler lutar åt att en relativt liten klick bestämmer de övergripande regelverken och att det sker en form av byteshandel mellan riksdagens utskott – röstar du med mig i mina frågor, röstar jag med dig i dina och som en extra belöning kan du välja vilken hjärtefråga du helst vill få allas uppbackning i. Men, hallå! Är det inte dags att fråga sig åt vilket håll detta leder?? Är det folket eller riksdagens ledamöter, som först ska ställa sig denna fråga???

Jag har den största förståelse för Lars-Erick och andra som börjat fråga sig – vad krävs för att dra igång ett helt nytt parti, som vill vända denna utveckling? Själv tycker jag att det är ett fattigdomsbevis att politiker i de partier, som historiskt kämpat för att bygga upp ett demokratiskt system, visar så ringa intresse för att restaurera sitt bygge, när det uppvisar så uppenbart stora brister i att hantera dialogen med väljarna i ett nytt medialt landskap. Samtidigt visar andra att man ser möjligheter i det som sker. Frihetsfronten inbjuder via Motpol till en samtalskväll den 23 oktober då Camilla Lindberg är inbjuden att tala under rubriken ”Hur liberal får man vara i riksdagen?” Bra fråga – som lockar till ett besök, även om jag inte är lika liberal som de mest kända anhängarna av Frihetsfronten. Men, åsikter smittar inte som förkylningsvirus, varför det inte kan hindra mig. Jinge bjuder oss på ett lästips – Mattias Gardells Tortyrens återkomst och Eve luftar vad hon känner inför det som väntar. Intressant.

Avslutar med en lördagsrunda hos MinaModerataKarameller, Mark Klamberg, Olof, Jens O och Opassande.