Demokrati eller kommandopolitik

Sofia Nerbrand, chefredaktör och VD för den liberala samhällstidskriften Neo, skriver i dagens SvD på ledarsidan. Det handlar om att många vänner till alliansregeringen, nu fri från sina illusioner, ger upp sitt politiska engagemang.

Med ett liberalt sinnelag – dock inte nyliberalt – tycker jag att det är trist. Nu när det finns ett utomordentligt bra exempel på att maktmissbruk inte har någon partipolitisk färg och att maktmissbruk inte kan bekämpas från insidan av en politisk organisation. Sossar eller moderater spelar ingen roll. Att köra över meningsmotståndare med hjälp av ojusta metoder är själva livsluften i organisationer, där en majoritet inte reflekterar över att de egentligen använder makten i ett spel där man inte så sällan ser om sitt eget hus. Gäller det inte pengar handlar det om den pondus, som ger tillträde till andra salonger där makt utövas högt över huvudet på det folk, vars förtroende de bär. Ibland kan det handla om både ock. Alla politiker – även de hedervärda – förlorar när folket inte längre känner förtroende för varken politiker eller det politiska systemet. Fredrik Reinfeldt, som själv har erfarenhet av att bli hunsad av en statsminister, tycks nu ha glömt hur det var.

Spelet före och efter FRA-lagen har visat att människor över hela den politiska skalan från höger till vänster kunnat enas kring just detta – att bekämpa en i grunden odemokratisk lag om en övervakning av hela det svenska folket. Den, som inte upprörs av tilltaget att bryta brevsekretessen för oss alla, kan uppröras över att som kund till olika leverantörer och deras företagskunder bli tvungen vara med och betala kalaset. Andra åter kan uppröras av både brottet mot integriteten och att kommunikationen med hjälp av dator och telefoner kommer att kosta oss slutkunder åtskilligt. Detta utan att staten för den skull kommer att kunna freda landet mot yttre hot med hjälp av denna metod.

Sofia Nerbrand sätter fingret på en central fråga – Varför ska vi ha hela 349 ledamöter om de, som bildar regeringsunderlag, bara förväntas leverera rätt tryck på voteringsknappen? Hon undrar också varför en regering inte ska kunna lyssna på en massiv och saklig kriitik utan att tro att den förlorar ansiktet. Det senare är nog rätt enkelt att finna ett svar på – det handlar om prestige hos omogna ledare eller att militärt utbildade ledare fått alldeles för stor partipolitisk makt! Vad Sofia Nerbrand och många andra kritiker dock tycks bortse från, det är att alla ledamöter träffat ett avtal med sina partier där de avtalat bort sin lagliga rätt att rösta efter det egna samvetet. Och ett sånt avtal är lika bindande, som alla andra avtal. Annie Johansson och Fredrik Federley lyckades i viss mån att omförhandla sina avtal och andra, som Karl Sigfrid och Cecilia Wikström, valde den utväg, som avtalet innehåller, nämligen att kvitta ut sig. Detta är den springande punkten! Därför förvånar det inte att en rad tidigare fp-ledare i DN, vilket även noteras i SvD, uppmanar regeringen att backa.

Med hänvisning till att demokratin sätts ur spel, när regeringen kan utöva tvång mot enskilda riksdagsledamöter, borde det vara i lag förbjudet för riksdagsledamöter att avtala bort sin rätt att rösta efter egen övertygelse. I vart fall borde det prövas om ett sådant avtal är lagligt. Genom att kunna krypa bakom sitt parti eller att kvitta ut sig från penibla omröstningssituationer, ges en folkvald ledamot en möjlighet att lyfta ett fett arvode för att sedan bara traska patrull. Behöver jag säga att jag känner mig spyfärdig? Att moderaterna har en dålig förebild i Karl Rove, bloggar Claes Krantz om. Och Karl Sigfrid bloggar intressant om behovet av demokratireform.